Är livet redan förutsagt?

Är det redan bestämt att jag ska misslyckas? - Ska jag vara ärlig,

börjar min livsvilja sakta rinna ut. Jag anstränger mej för att inte verka deprimerande men tillslut krossas fasaden jag tidigare byggt upp. Sanningen kommer ifatt mej, och alla dessa lögner som jag själv lindar in mig i, rivs ner.

För visst är det så det är ?

Sakta men säkert kommer verkligheten ifatt mej, jag kommer inte kunna genomgå hela livet, leva med en lögn lixom.

Nej, för ärlighet varar längst. Men är det uttrycket ändå användbart om sanningen är alltför skamlig? Om sanningen för så jävla ont, ?

Om jag helst vill glömma sanningen? Leva i min egna lögnaktiga fantasievärld? Är det förbjudet att göra så eller?  För , det vi inte ser, det finns inte. Och det vi inte vet om, mår vi inte heller dåligt av.

Så, sålänge ni inte vet om min sanning, och sålänge ni inte ser mina lögner,

finns det inte. och då mår ni inte heller dåligt av det. Eller hur?

Men hur länge till ska jag kunna spela? När tar kroppens murar rast,

och när tar sanningen över mig?

Tiden läker alla sår va? - Jovisst, det har jag gått i huvudet med i nu över 12 jävla år.

När fan kommer tiden läka alla mina jävla sår?!?!

- Fan jag orkar bara inte längre....